20 år i hamnen

”Det kortet har jag aldrig sett!”

”Det måste vara från början av 80-talet när jag började jobba som tally i Oceanhamnen.

Jag sitter i en tallybod, jag väntar nog på att jobbet ska sätta igång. Tallybodar bestod av tre väggar och tak, en sittbräda och en bräda där vi kunde lägga våra papper. De gav skydd till oss när vi räknade allt som lossades på båtarna. Det var allt från potatis, lök, apelsiner och kaffe, till fryst fisk till aluminium och bly.

När det var dåligt väder fick vi sitta o vänta på att det skulle sluta regna, eftersom frukten inte fick bli våt. Vintrarna i hamnen var tuffa, på grund av kyla och blåst. För det blåste jämt. Det kunde vara vindstilla på morgonen men efter fikapausen klockan nio hade det alltid börjat blåsa. Det var ofta tallybodarna hade vält när vi kom tillbaka ut på kajen. Vi fick hoppa och springa för att hålla värmen. Man frös ju hela tiden.

En vinter var det så kallt att vi eldade i oljetunnor för att kunna hålla värmen. Det var tur att man var så smal på den tiden för man hade massor av kläder i flera lager på sig.

Det var mycket liv och rörelse när båtarna kom in. Kaffebåtarna från Sydamerika låg inne en vecka, för så lång tid tog det att lossa lasten. Mycket hamnade i Magasin 405. Det blev en hel del spill av både frukt och kaffebönor. Mycket togs till vara. Gubben som hade hand om magasinet hade en bod och där man kunde köpa nymalet kaffe av honom i bruna påsar.

På en båt var där så mycket råttor ombord att stuvarna inte vågade jobba där. Båten var full av råttbon med ungar, så råttorna var aggressiva. Besättningen fick köra båten till Skåneterminalen och röka ut den innan vi kunde lossa lasten. Ofta fanns det också stora kackerlackor på båtarna.

Jag blev kvar i hamnen i 20 år, men bara som extring.

När jag började i hamnen 1982 fanns det tre kvinnor som var fast anställda och som jobbade som tally, det var Rita, Saga och Anna-Greta.” – Birgitta Lexros.

Efter att den här intervjun gjordes har det framkommit att bilden inte alls visar Birgitta Lexros. Det är en helt annan tally på bilden! Ibland spelar våra minnen oss ett spratt, men det är en av sakerna som gör dem så speciella.