Att vara Tally i Hamnen

Att vara Tally i Hamnen

Det började med att Anna-Gretas syster flyttade ner från Dalarna till Helsingborg. Efter ett besök bestämde hon sig för att flytta ner, hon också. Hon sade upp sitt jobb, flyttade och blev helsingborgare. Det var 1951, och hon fick jobb direkt, på ett bokbinderi. Efter några år hade hon tröttnat på att stå inne och blev en ”Tally” i Helsingborgs hamn, en av dem som skulle hålla koll på det som lastades och lossades. Titeln kommer från det engelska ordet för kontrollräkning.

“Jag kom in på det viset att jag varit med i bilkåren i många, många år. Och så kom båtar här med, det var nog Renault som lossades här, så ville de ha villkorister och hemmafruar som kunde hoppa in när båtarna kom, och vara med på lossningen. Så på den vägen kom jag in och jag började, om det var -71 eller -72. Och sedan så ville de ha några som kunde hoppa in som Tally.”

Vad gjorde en Tally?

För en Tally började arbetsdagen med ”ropet”, då man fick veta vilken hamn man skulle jobba i och vilken båt man skulle på.

“Så stod jag där på kajen hela dan, hängde med när kranen lossade och lastade och hade sig ju. Det var av och på. Så det var kaffesäckar och mycket frukt var det, så man fick hänga med och räkna och kolla att det var rätt.”

De började sju på morgnarna och första tiden arbetade de till halv fem på eftermiddagen, sedan ändrades det till fyra. Men det blev mycket övertid. Båtarna kom ju in när det behagade dem. Och så lördag och söndag med, på lördagarna blev det nästan samma lag varje vecka.

“Vi hade ju en båt som kom varje lördag, och där fick vi ju jobba extra, och det var ungefär samma som satte upp sig varje lördag.”

Vädret hade stor betydelse, det kunde bli både väldigt varmt om sommaren, och kallt på vintern. Som skydd hade de små ”tallybodar” som de kunde sitta i. De transporterades runt med truckar och placerades ut på kajen, vid luckorna på båtarna.

“Det var ett litet hus och så var det ett litet tak och så en liten bräda som man kan sitta på. Väggar på tre sidor och så kan man se utåt, och så det kan blåsa på en.”

Det kunde se ganska olika ut på båtarna för den som skulle lossa lasten. Ibland var det ordnat och bara att lyfta ut, ibland var det stor oordning på varorna.

Vissa perioder, exempelvis på hösten, kom det inte lika mycket båtar. Då kunde Anna-Greta och hennes arbetskamrater få andra arbetsuppgifter. Ibland fick de städa, vilket inte var så roligt.

“Det kunde vara magasin. Jag vet en gång åkte jag på att, då var jag inte ensam, det var några karlar också. Det fanns några rör, om det var gasrör eller oljerör som det inte fick ligga skräp på. Och då var vi några stycken som fick gå och städa där.”

Ett tag satt hon i vakten också, men där trivdes hon inte. Anna-Greta ville jobba utomhus. Men vädret var lika oberoende av vilka arbetsuppgifter de hade. Blev det väldigt varmt fick man ibland lämna Tallyboden och gå undan lite i skugga, det kunde bli varmt på kajen, och kylan på vintern kunde bli besvärligt för alla.

“Det var en gång vid en fruktbåt. De kunde inte jobba, för det var så kallt så det var inte bra för frukten. Men vi kunde få jobba, det var inte för kallt åt oss. Frukten var mer viktig.”

Kläderna var viktiga, både för att hålla kyla ute och som skydd. En Tally höll sig mycket på samma plats, och då gällde det att ha rätt kläder. Till en början fick de själva ordna med kläder, sedan fick de av arbetsgivaren. Blå till både män och kvinnor.

“Sedan fick vi rätt bra kläder, måste jag säga. Det var hjälm, och så skulle man ha sådana skor, stålhättor och grejor. Och så skulle man väl helst synas med kläderna.”

Man kunde äta mat på Ingas. Det var en liten låg byggnad, med matsalar. De flesta hade med sig smörgås och drack kaffe.

Att jobba i hamnen

Även om det kan uppfattas som ett ganska hårt arbete i hamnen, där man var utsatt för väder och vind, så betonar Anna-Greta hur mycket hon trivdes där. Det var aldrig en morgon som hon kände att hon inte ville gå till jobbet, även om det kunde ta emot lite när det var dåligt väder.

“Jamen man var ute, det var omväxlande och man hade nya jobbarkompisar nästan varje gång det kom en ny båt in, ju. Då var det ett lag, och så jobbade man med det laget tills båten var klar. Oh, ja, jag trivdes där.”

Tonen mellan arbetskamraterna var hjärtlig, även om de ibland kunde låta lite råa i tonen. Det var rejält i hamnen, det var rak kommunikation och de höll ihop.

“Nej, men det var fritt på något vis att jobba där, det var en speciell atmosfär egentligen, att jobba där. Det var inget kontorsjobb. När man åkte hemifrån; undras vad det är för båt idag? Då kunde man ju vara både här på Oceanen, på Västhamnen och Sydhamnen.”

Hur roligt jobbet var handlade dels lite om själva lasten, men mest om vilka ”gubbar” hon fick jobba med. Många av hamnarbetarna cyklade till jobbet, och så tog de sig också runt till de olika hamnarna. En del gick, och sista åren skaffade arbetsgivaren en folkvagnsbuss att transportera folk i mellan båtarna.

Hon klagar inte på lönen, och det gick att få ihop lite extra om man sparade till något. Anna-Greta själv gillade att resa. Det fanns möjlighet att få åka med till England med någon båt, men Anna-Greta föredrog att resa på annat sätt. Hon uppskattade den internationella miljön, men det kunde ibland bli svårt med språket. På den tiden var engelskan ingen självklarhet.

“En sak var jag ledsen över att jag inte kunde, och det var engelska. För det var många gånger folket på båten kom ner och ville prata. Det hade jag tyckt varit roligt, men jag fick aldrig lära mig i skolan. De började året efter när jag slutat, med engelskan. Det var så dags då.”

Anna-Greta har jobbat i alla hamnar i Helsingborg. Det var mycket styckegods och på slutet blev det mer och mer metall. Annars var det mycket frukt. Ibland gick någon kartong sönder, och då kunde det hända att de kunde plocka åt sig lite frukt för egen del.

“Det var som vi sade att en kartong ”kalvade”, då gick kartongerna sönder och då flöt frukten ut. Då var man ju där och plockade.”

Kvinna i hamnen

De var inte så många, kvinnorna i hamnen, men det var inget som hon såg som negativt. Hon kom bra överens med karlarna. De var fyra fasta kvinnor som jobbade. Men det var nästan bara Anna-Greta som var ute vid båtarna.

“Vi var ju i varsitt lag på båtarna. Då skulle man ju hålla sig till den luckan där man var, så man inte missade någonting. För då blev det ju fel i hela systemet, med det som skulle lossas och så. Men jag var nog den som var mest ute vid båtarna. För jag trivdes där.”

Egentligen tycker hon inte att det var något särskilt, hon trivdes med ”gubbarna”. Men hon uppfattades nog som rätt ”ordentlig” av arbetskamraterna. Var det något skumt så fick hon sällan veta det. Anna-Greta misstänkte att hon kanske fått jobbet från början för att de hoppades att hon skulle hålla koll på mer än de varor som lassades och lossades.

“Jag fick ju höra då när jag började, utav en extring, att de hade tagit in mig för att jag skulle hålla koll på gubbarna som drack och sånt där. Men det var ju inte därför jag fick jobbet. Och man hade nog inte blivit så populär om jag hade gjort det.”

Anna-Greta fick respekt av sina arbetskamrater för att hon var lojal och inte sprang med skvaller. Det gällde ju att kunna jobba med alla i hamnen. Egentligen kände hon inte att hon stod närmre kvinnorna än männen i hamnen.

“Men vi hade raster och så, och var på samma ställe, och då snackade vi ju. Då höll vi ju ihop, ju. Man behövde inte sitta ensam när man åt och så där, man hade alltid någon att prata med…”

Då och nu?

Hamnen var en rörlig plats, med mycket aktivitet kring båtarna. Det var nog mest de som jobbade i hamnen som höll sig där, det var truckar och maskiner och knappast någon samlingsplats eller lekplats åt barn. Hamnen förändrades också med åren, som de flesta andra platser.

“Det blev ju mer maskiner. Och datorer kom och arbetet blev lite annorlunda. Det var inte så blandat gods, det var frukt. Frukt och metaller. Så visst ändrade det sig under de år man jobbade i hamnen…”

Hamnen har varit en betydelsefull plats för Helsingborg, även om de kunde te sig som en främmande plats för många. Anna-Greta slutade sitt arbete som Tally den 30 december 1997. Men fortfarande bjuds hon på ärtsoppa varje år av sin gamla arbetsgivare, och hon får också julklapp.

“De bjöd alltid på julbord. Och det gör de än idag. Och pensionärerna bjuder de då på hösten, på soppa. Och jag säger, vilket företag gör något sådant, va? Sen får vi julklapp varje år. Jättebra arbetsplats. När jag slutade så var det en jobbarkompis, han hade gjort en liten tallybod åt mig med block och penna. Jag sade till honom, ”det var den bästa grejen jag fick”, sade han: ”oh, du gör mig generad”. Jag sa ”nej, det är ärligt”. ”Och den står framme så jag kan se den varenda dag”, sade jag. Det tyckte jag om.”