Eldpelaren

Jocke är född i mitten av 60-talet. När han var liten cyklade han och hans kompisar ibland ner för att titta på eldpelaren utanför kraftverket i hamnen. Då fanns inte kraftverket än, men en tre meter hög eldpelare som kom ut från ett rör. Det var gas som brändes av, och eldpelaren fanns i Helsingborg hamn i många år.

”Året runt, ända sedan jag var liten, vi brukade cykla ner här för det var coolt när jag var liten, så var där alltid en flamma som var tre meter hög, med gas, som bara stod och brann året runt.. Som barn, jag vet inte hur du funkade som barn, men man hade cykel äntligen och då var ju världen oändlig. Och då fanns det ju coola grejor. Du vet så där som man alltid resonerade, ”Öh, vad ska vi göra? Vart ska vi? Öh, fan, vi tar och cyklar ner och tittar på flamman! Ja!” Och jag menar, det kanske var tjugonde gången man hade gjort det, men man gjorde ju inte det varje dag.. utan det var kanske… det var ju nån gång där, ett par gånger om året, kanske…”

Det var inte helt lätt att ta sig ner, det var en del inhägnat och inte någon rak väg som idag.

”Du fick krångla rätt mycket. Nä, det var inte bara rätt alltså, det var rätt mycket krångla fram och tillbaka. Det var rätt besvärligt att komma ner här… När jag då blev äldre och jobbade på färjorna, så blev jag så jävla irriterad så jag gick in där och knackade på hos kraftverket; ”Hallå, kan jag få prata lite grann med någon som bestämmer här. Varför bränner ni av metanen där? Varför skickar ni det inte till kraftvärmeverket därborta? ”Nämen dessvärre är det inte samma myndighet” och ”ja, det är lite långt att dra ledning”. ”Va!? Jag har mätt med bilen, det är 190 meter… det är ju vansinne att ni står och bränner upp energi rakt upp i. Skicka! ”… Och det gör de ju nu för tiden…”