Historien om HH-ferries

Jocke är född i mitten av 1960-talet i Helsingborg. Han började arbeta på HH-ferries år 2000, när företaget var ganska nytt. HH-ferries grundades år 1996, av den danske skeppsredaren Per Henriksen. Han retade upp sig på att Scandlines hade så höga priser på färjan mellan Helsingborg och Helsingör, och ville skapa ett alternativ som kunde konkurrera med lägre priser. Jocke hade då jobbat nästan ett år på Oslobåtarna för att tjäna ihop pengar till en resa, och tänkte att det kunde bli en fortsättning.

Foto: Vikens Sjöfartsmuseer

”Jag hade fått jättebra arbetsbetyg från Oslobåten, vilket tydligen var något helt oerhört, för det var ingen som fick bra betyg därifrån, det var ingen som fick något betyg alls därifrån. Och då var det en av cheferna på HH-ferries som hade jobbat på Oslofärjorna, som bara studsade när han fick se; va! Har han lyckats få arbetsbetyg från Oslobåten. Så att det var ju så att han i det närmaste kastade sig över mig och; ja du vi är väldigt intresserade här, du får jättegärna börja jobba. Så, så var det ju, och det var ju kul!”

Hur var det att arbeta på HH-ferries?

Färjan hade bara funnits några år när Jocke började jobba med bland annat försäljning, och det mesta gjordes lite ”på känn”. Färjan lade till bakom Oslobåtarna på Oslopiren. Där körde bilarna på från kajen där personalen och de fåtaliga gående passagerarna gick på båten via samma ramp som bilarna eftersom det saknades landgång. Det var rätt speciellt:

”Då hade de fortfarande så att när gående passagerare och personal skulle gå ombord, då fick vi gå över bilpåfarten. Så där stod man vet du, kallt som fan om det var vinter, stod man där och väntade. Så jag kom ihåg det väldigt mycket som att de första åren där, att det var mycket att stå där och vänta på båten ute i ur och skur på att den skulle komma. Vi som var personal hade någon kod eller någonting till något litet maskinrum, man kunde få lite värme och stå där. Det var ju livsfarligt, det var ju hydralgrejor och sådant, så man skulle ju egentligen inte vara där alls.”

Vad Jocke minns så hade de knappt biljettkassor när det hela drog igång, och det var en speciell stämning:

”Jag trivs ju i den miljön. Bara det fungerar, bara det fungerar och det gjorde det. Men att det ändå är lite sådär inte riktigt på riktigt, utan litegrann att vi låtsas att vi har en färja här, att det är det som vi håller på med. Så det var lite speciellt stämning. Det var bra folk som jobbade där, och de hade fått hitta på och lösa saker, trolla med knäna. Så det var väldigt mycket anda av, ”jamen vi måste hjälpas åt, vi måste samarbeta för att få det att fungera”.”

Foto: Vikens Sjöfartsmuseer

Jocke hade tidigare jobbat ett år på Oslobåtarna och fått bra betyg, så det var inte svårt för honom att få jobb på HH-ferries. Han och flera av hans arbetskamrater arbetade inte på HH hela året runt utan arbetade perioder och gjorde sedan annat.

”Och de var jättelyckliga med det, därför att de hade en liten fast crew som behövdes hela året runt. Sedan halva året så behövdes mycket förstärkning. Så det passade ju mig perfekt, för att det var bra lön, det var dansk krona, det var danska pengar, det var ju hela tiden minst 20 % mer i lön. Så det gick ju faktiskt att leva på det, och jag var där i en sex, sju månader, det gick alldeles utmärkt att leva på det. Det blev till och med rätt mycket pengar.”

Jocke cyklade ofta till jobbet, och det var ett jobb där det inte gick att komma för sent.

”Kommer du här med din cykel, lite stressad kanske, in där och snacka med dem om det du ska snacka och sen skynda dig bort dit till båten. Och det är en grej med det här jobbet. Du kan inte komma för sent. Det är liksom lite svårt, har du missat. Jag tror det hände två gånger på alla åren, att jag liksom var tvungen att säga; neej, jag kommer inte att kunna komma.”

De som reste med HH

Anledningen till att det behövdes mycket folk i perioder var att det var många resande under semestertid. Många resenärer som skulle på semester med bilen. Det var extremt stor skillnad, Jocke beskriver somrarna som periodvis rätt kaotiska.

”På sommaren, då var det ganska hårt, det bara vällde in. Då fylldes hela båten var tjugonde minut och så var det då att hinna med så fort som möjligt. Där behövde man ha lite rutin, faktiskt. Alltså, jag är ju för ung för att vara med på den där tiden när ALLA hade semester i juli, men det blev ju köer här också. Det som gjorde att allting funkade väldigt dåligt är att du har hundratals människor, som bara är jätteuppstressade, och som har noll rutin och vana att resa, som gör allting superavigt. Hade du bara haft ett gäng backpackers så hade du inte ens märkt att de var ombord, för det hade bara sagt tjoff, tjoff, tjoff, så hade alla vetat vad de skulle göra, hur det ska gå så effektivt som möjligt. Men nu har vi liksom motsatsen till backpackers, eller tågluffare, där alla tycker att allting är jättekonstigt och inte alls som hemma. Och så är alla jättestressade, pappa, mamma och barn skriker. Och så givetvis då, man ska ju ta ut det på någon. Är man redan stressad, irriterad och uppe i varv, ja då är det ju rätt så lätt att komma i vägen. Men det lärde man ju sig, det lär man sig när man jobbar med service, att det inte handlar om dig. Jag känner inte dig och vet inte vem du är. Det är inte dig de är arga på och sura på, utan det är att de helt enkelt stressar för mycket.”

Hamnens liv

Egentligen var piren där båtarna lade till mest en tom yta, som fylldes med bilar och en del gående och som sedan tömdes när alla körde ombord på färjorna. Det fanns parkering, terminaler och byggnader byggdes eftersom. Och så var det de ringlande köerna som stod uppställda i målade körfält på marken i väntan att få köra ombord. Både Oslofärjorna och HH-ferries körde igenom ett tullfilter, båtarna delade på ett gemensamt system. Och så alla de som lämnade färjorna och åkte en annan väg genom hamnen och vidare ut i Helsingborg.

HH-ferries hade två båtar byggda i England, Mercandia IV och Mercandia VIII. Periodvis så slutade de alltid sista kvällsturen i Helsingör. Då fick Jocke och hans arbetskamrater som skulle till Helsingborg, åka Scandlines hem efter arbetspassets slut. De fick då inte gå av båten tillsammans med passagerarna, utan en annan väg. Då var det bra att ha cykel, för annars blev det ganska långt att gå. Andra perioder fick de kliva av vid Oceanpiren, där annars mest lastbåtar lade till.

”Ett tag skulle vi lägga natt där, så seglade vi över till den kajen. Och det var ju väldigt speciellt, för då var du tvungen att öppna en lucka på sidan, gå på en ranglig landgång över där. Det kommer jag ihåg, för då var det ju alltid lastbåtar och grejor som samsades där. Så där fick man rätt mycket av den här hamnkänslan. Det var lite speciellt, jag har till och med något svagt minne av det hände ibland att någon frågade om man inte ville köpa en flaska vodka eller så. Jamen, vi hade rätt mycket vodka ombord båten, så det behövdes kanske inte.”

Och så skulle ju alla gå genom tullen, både de som var passagerare och de som kom från jobbet. I vardagslag gick alla igenom samma kontroll, och det var inte alltid som tulltjänstemännen såg vilka som var vilka, ibland uppstod missförstånd och dråpliga situationer.