Historien om Kaj Raggare

Året var 1976. En dag kom en ung man från Sösdala i svart skinnjacka och svarta boots gåendes vid Magasin 404:s norra ände. Bakom honom gick två stora muskulösa män som denna dag också skulle göra sin debut i hamnen. De två männen var båda omkring 185-190 cm långa och vägde mellan 110 och 120 kilo. Den unge mannen i skinnjackan var enbart 173 cm lång och vägde inte mer än 65 kilo. Mannen skulle visa sig vara Kaj, senare känd som ”Kaj Raggare”, en medarbetare som hans forna kollega Lennart än idag minns som lite av en legend i hamnen.

Kaj Raggare var utbildad lantmästare från Önnestads Lantmannaskola och var inte speciellt van vid kroppsarbete. Han hade under det senaste året mest ägnat sig åt att köra raggarbilar och traktorer – inget som krävde någon särskild muskelstyrka. Hamnarbetaren Lennart ingick denna dag i ett landtagargäng om fyra som skulle lava 70 kilo tunga kaffesäckar på lastpallar. De två muskelknuttarna var goda vänner sedan innan, så det föll sig naturligt att de arbetade tillsammans och Lennart, som arbetat i hamnen i många år, fick arbeta med Kaj.

Strålande samarbete

Muskelknuttarna var lite väl kaxiga. Den ena av dem bollade med en säck i luften och utbrast ”70 kilo är ingenting!”.

Lennart förklarade diskret för Kaj att man aldrig skulle ägna sig åt sådana konster. Innan man lyfter något ska det vara fullt klart var godset ska hamna och man ska aldrig hålla tyngden ens en tiondels sekund i onödan. Det ska svingas på plats och inte lyftas rakt upp, förflyttas i sidled eller sänkas. Han berättade att varje centimeter onödig lyfthöjd är ungefär i lika hög grad spilld energi som det är att berätta en hårresande historia för en skallig person.

Kaj anammade tipsen omedelbart och redan från början gick arbetet mellan Lennart och Kaj riktigt bra – till och med snabbare än för de båda muskelbergen. Detta uppskattades inte av de biffiga debutanterna varpå de ökade takten. Vad de däremot inte hade insett var att de båda hade utspillda kaffebönor under skosulorna. Rätt som det var halkade båda männen och slog pannorna ihop med en ljudlig smäll. Detta satte dem ur spel och deras tidigare koordination upphörde och de började så småningom småbråka sinsemellan. När klockan gick mot halv nio och det var tid för frukostrast var båda helt slutkörda. Därefter avvek båda muskelbergen från jobbet utan att ens meddela arbetsledaren.

Följden av detta blev att det inte kom några ersättare, och Kaj och Lennart fick sköta dubbelt arbete mellan nio och halv elva på förmiddagen. Klockan tio kände sig Kaj helt slutkörd och trodde att han inte skulle orka mer.

Lennart som var i god form sade åt Kaj att han kunde sätta sig på kranbenet och vila en stund. Kaj satte sig och vilade och Lennart hade förväntat sig att han skulle vila fram till halv elva då nästa rast var. Efter bara 3-4 minuter återvände Kaj och bedömde att han vilat färdigt, något som gjorde ett stort intryck på Lennart. ”Tänk om de båda ynkliga muskelbergen hade ägt halva Kajs viljestyrka!”, tänkte han.

En utomordentligt hård första dag i hamnen

Efter rasten, när klockan var kvart i elva, kom äntligen två ersättare till smitarna. Det var två rutinerade sådana och situationen verkade räddad. Samtidigt kom arbetsledaren och frågade om de ville jobba tre timmar övertid, varpå Kaj tittade på Lennart och frågade: ”Det orkar jag väl aldrig?”

Lennart hade förstått att Kaj hade dåligt med pengar och förklarade att tre timmars övertid är fem timmars lön. Han försäkrade även Kaj om att han skulle få vila om han blev trött, och Kaj accepterade övertiden.

Fem gånger från klockan elva på förmiddagen till åtta på kvällen behövde Kaj vila en stund, men aldrig en längre stund och han gav sig aldrig!

Efter arbetsdagens slut vandrade de tillsammans hemåt och Kaj var så slutkörd att han knappt orkade lyfta fötterna över järnvägsskenorna. Han hade haft en utomordentligt hård första dag i hamnen, men som sagt – han hade aldrig gett sig.

Hann med att läsa både HD och Svenska Dagbladet

Efter Kaj Raggares första slitsamma dag i hamnen dröjde det några veckor innan han och Lennart sågs igen. När de en dag skulle arbeta tillsammans för andra gången rörde det sig om precis samma arbetsuppgifter som vid första tillfället. Redan vid första lyftet märkte Lennart att Kaj fått in den perfekta snitsen. Kaj såg att Lennart reagerade och utbrast med ett triumferande leende: ”Såg du mig? Du kommer aldrig mer att behöva slita för min skull!”

Arbetet gick därefter väldigt snabbt och de tömde ”kaffebordet” med en hiskelig fart vilket gav dem långa pauser. Vid dessa pauser berättade Kaj om delar ur sitt livs historia.

Det framkom bland annat att han inlett sitt liv ”på raggen”. På senare tid hade han dock börjat omskola sig från raggare till knutte och därmed enligt egen utsago tagit ett kliv uppåt på den sociala rangskalan.

Inte långt efter Lennart och Kajs andra lyckade arbetspass hamnade de båda istället i lastrummen ombord på diverse fartyg från Colombia och Brasilien som försåg Sverige med råkaffe. På den tiden lär omkring 70 % av Sveriges kaffeimport kommit via Helsingborg. De fann mycket snabbt att jobben ombord gav dem helt andra möjligheter att själva styra över deras tid. De kom på ett effektivt system vilket gjorde att de kunde arbeta cirka en halvtimme fem gånger per arbetsdag och bekvämt luta sig tillbaka resterande tid. Redan under förmiddagen hann de med att läsa både HD och Svenska Dagbladet. Under några år arbetade Lennart och Kaj i lag och deras effektivitet bestod samtidigt som de kunde utveckla en fin vänskap. Vartefter åren gick började Lennart arbeta mer som tallyman och Kaj som maskinförare.

En dag efter att Kaj ledsnat på ett par kollegor som inte skötte sitt jobb bestämde han sig där och då för att lämna hamnen. Lennart minns det som den enda gång Kaj förlorat sitt lugn. Han bad om ledigt från och med lunchen och ringde samma eftermiddag till Australiens ambassad för att få ett visum. I augusti 1980 besökte han landet på turistvisum och januari 1981 åkte han ner igen, men denna gång för att stanna – och så gick det till när Helsingborgs hamn miste en av sina bästa medarbetare någonsin.