Historien om Oslobåten

Historien om Oslobåten

Jocke är född i mitten av 1960-talet i Helsingborg. Han sökte jobb på Oslofärjan som gick rutten Köpenhamn, Helsingborg och Oslo, mot slutet av 1990-talet. Det var i samband med en lågkonjunktur och det var inte alldeles lätt att få arbete. Jocke gillar att resa, och ville spara ihop pengar till en längre resa. Rutten drevs av danska DFDS, och i Danmark var det lättare att hitta jobb.

En bekant tipsade om Oslobåten, där fanns det alltid jobb. En anledning var att det var stor
omsättning på personal. För Jocke blev det ett bra sätt att samla ihop pengar så han kunde komma ut och resa, och han blev kvar på Oslofärjan i nästan ett år.

“Det var väldigt bra pengar, det var väldigt stor skillnad på den svenska kronan och den
danska kronan. Lönen var i och för sig inte så jäkla bra, men man gjorde inte av med några
pengar ombord, det var ju inga kostnader. Sedan var det ju rätt många timmar, så då blir det
pengar. Så började det. Och jag är en sådan person som gärna är på planeten ”jobb” när jag
jobbar, och sen är jag på planeten ”ledig” när jag är ledig. Jag har ju aldrig varit en sådan
person som gillar att tvinga mig själv till jobb klockan åtta på morgonen, och sedan vara där
till klockan fem, och så göra det fem dagar i veckan. Jag har aldrig trivts med det. Jag har
gärna sökt mig till jobb med udda arbetstider.”

Osloterminalen låg långt ut på piren och var byggd på 1970-talet. Det fanns en landgång där
passagerare gick av och på, delar av detta finns kvar på piren även om själva terminalbyggnaden nu är riven.

Ute på piren fanns också parkering, och en mängd banor med nummer där bilar stod och väntade på sin tur att köra på via en ramp som fortfarande finns kvar. Båten fick backa in till kajen, det var trångt mellan de båda pirerna där det dessutom låg lastbåtar vid Oceanpiren på motsatta sidan. Jocke minns att det blev kollisioner då och då.

“Så det hände ju några gånger att de tappade kontrollen, alltså när någonting gick åt helsicke
för kaptenen och styrmannen. Det behövde inte vara de som gjorde fel, utan det var ofta att
signalerna inte funkade, eller att motorn inte svarade så som den skulle när den skulle. Alltså,
flera gånger seglade ju Oslobåten in i piren där. Det hände ju typ någon gång om året, att den
dunkade rakt in i piren där. Och det är klart, för en så stor båt så är det ju fruktansvärt
lite manöverutrymme. Det är inte bara det att Oslobåten hade det rätt jobbigt för att den var
stor. Den hade ju inte all den här platsen, utan det låg ju alltid båtar på andra sidan som
lossade och lastade. Det var ju alltid liv och rörelse där, och alltid båtar som lastade och
lossade där. Så länge jag har varit här så har det nog mest varit styckegods.”

Hur var det då att jobba på Oslobåten?

Oslobåten var som en egen värld. De gav sig av ut på havet och kunde inte göra så mycket annat än att jobba. Passen var långa, Jocke jobbade och bodde på båten två veckor i streck och var sedan i land tio dagar innan nästa pass började.

“Resten av planeten försvann ju, du seglar ju ut i öppet vatten. Så det är rätt mycket av tiden
som du ser ingenting annat än vatten. Sen gillar jag ju det, jag gillar ju att vara på sjön, jag
gillar den där känslan av att, ja, att man är på planeten jobb och inte har nån connection, du
kan inte smita.”

Det var ganska tufft att börja jobba på Oslobåtarna. Som ny fick man börja med de mest arbetsamma uppgifterna som också var svårast att hinna med, uppgifterna blev lättare och lättare ju längre man jobbade. Kanske var det också därför som personalomsättningen var ganska stor vid den här tiden.

“Du fick det som de kallade för ”spygången”. De nya fick ju de här skitbilliga hytterna, där alla
blev sjösjuka för du hade inget fönster, plus att de som bodde där hade druckit alkohol. Men
sedan efter hand som man blev bättre, så fick man göra enklare grejor. Och det gjorde ju att
jag fick rätt mycket tid över. Och så visste ju jag att de nya där nere, de har ju ett helvete.
Det normala var att när man äntligen hade klättrat upp på den där ”stegen” så gick man
förbi och gick in i sin hytt och lade sig, för allt var ju på beting. Men jag gjorde inte det,
utan jag gick ner där jag visste att jag behövdes och så hjälpte jag till där…”

Jocke gjorde bra ifrån sig och blev erbjuden fast jobb, plus att han fick bättre och bättre
arbetsuppgifter.

“Alltså, man fick alltid jobba, men det var ju enklare. Det var att dammsuga och sätta i ordning
de stora restaurangerna, man blev ju aldrig smutsig. Och så stod man ju alltid och tog emot
passagerarna när de kom, då fick man sätta på sig någon flådig uniform och säga
”Välkommen ombord. Ja, då ska vi se här på ditt namn, ja, du ska ha hytt nummer så och så,
ja, då hjälper jag dig dit”.”

Han har inget minne av att hans arbetskamrater delade hans intresse för resor och jobbade på
Oslobåten för att kunna spara ihop pengar. Det var i alla fall inget de brukade prata om. Han hade
många arbetskamrater från Jylland, där det var ganska svårt att få jobb, och en del svenskar.

Många var där för att de behövde jobb, helt enkelt. Det var mest turister som åkte med båten, plus en del lastbilschaufförer. Det fungerade som en liten minikryssning, vilket också lockade till sig resenärer som ville ha trevligt och festa lite. Norrmännen festade gärna på båten eftersom spriten där var billigare än hemma. Det kunde också vara norrmän som skulle ner på kontinenten på semester, och som ville slippa köra genom Sverige. Jocke minns inte att det var så stora säsongsvariationer som på de andra färjorna som gick mellan Helsingborg och Helsingör, utan mer ett jämt flöde av resenärer. I alla fall under de tio månader som han jobbade på Oslobåten. En av de händelser som Jocke minns bäst var en familj som hade kört ner från Oslo för att sedan åka färja över till Helsingör och fortsätta sin bilsemester ner på kontinenten.

“För att spara pengar då så hade de kört från Oslo. Sedan skulle de ju då över med HH-ferries
till Danmark. Men de körde på fel båt, de körde på Oslobåten… Det är sant! De kom tillbaka
till Oslo…”

En del resenärer festade rätt hårt på båtarna, vilket kan vara en förklaring till benämningen
”spygången”. Det var också en del festande bland personalen.

“Du är ju där i två veckor och det är rätt så ung personal och så. Det blev jättemycket
festande, och det var nog ett av de skälen till att jag fick bra betyg. Jag var alltid så: jag var
med, jag var alltid social. Så drack jag ytterst sparsamt, blev aldrig full. Och så sade jag; God
natt, nu går jag och lägger mig, det är jobb i morgon. Så kom jag alltid på jobb i tid, alltid
nykter, aldrig bakfull. Och jag tror att just det var en sådan där viktig grej, att hade jag skitit i
det helt och hållet, då hade det varit; Ah, där är han, svensken som tror han är förmer än oss,
vad vet jag, den där tråkiga svensken som tycker att han är lite fin. Men i och med att man
ändå är med. Och det var ju roligt, jag menar man behöver ju ett break, jag hade inget emot
att det var fester.”

Långt efter det att Jocke slutade uppmärksammades plötsligt festandet bland personalen på
Oslobåten, och det blev nolltolerans. Även om personalen festade på sin fritid på båten så blev det
en säkerhetsrisk att ha bakfull personal på båten. Hierarkin på båten var tydlig, och ibland kunde
arbetskamrater plötsligt bli befordrade till andra arbetsuppgifter utan tydlig förklaring, vilket väckte
misstankar hos arbetskamraterna. De kallades för ”striber”, de som fick streck på axeln på uniformen. De oklara karriärvägarna skapade ibland dålig stämning, och det var heller inte så lätt att förändra för de chefer som försökte. Kanske bidrog även detta till den höga personalomsättningen.

Danmark, Sverige och Norge

Oslobåtens huvudhamnar var Köpenhamn och Oslo, och egentligen var stoppet i Helsingborg mest
något som gjordes på vägen. Personalen från Sverige skulle kliva av och på i Köpenhamn, oavsett var de bodde.

“Det var några regler som gjorde att jag ändå var tvungen att mönstra på i Köpenhamn. Så jag
fick alltid ta mig till Köpenhamn, och det kändes lite konstigt. Den lägger till här, men ändå så
måste jag ner till Köpenhamn. Det var faktiskt en lite märklig känsla det där med just den
kvällen då, eller dagen när man skulle börja, att man liksom tagit sig hela den vägen ner och
så liksom tre timmar senare så är man här igen på jobb. Men det var ju som det var. Däremot
så var det så, att jag fick faktiskt lov att gå av i Helsingborg. När du väl hade gått i hamn i
Köpenhamn efter Oslo, då hade du ju mönstrat av. Och då fick jag specialtillstånd att åka
med båten upp som passagerare och gå av här. Normalt var det ju bara de passagerare
som klev av och på i Helsingborg som fick gå av, men jag fick gå av där, så jag har faktiskt
gjort det. Gått i den där gången och det var en väldigt, väldigt skön känsla när man fick kliva
av här i Helsingborg.”

EU-reglerna gjorde att man måste lägga till i tre länder för att få sälja tax-free. Hade det inte varit för detta tror inte Jocke att båten någonsin skulle ha lagt till i Helsingborg.

“Det berodde på att inte Sverige var med i EU, och Norge var inte med i EU. För då sade
reglerna att om du skulle kunna få ha tax-free ombord, så var du tvungen att landa i tre olika
länder. Det var enda anledningen, enda anledningen varför de hade allt, gjorde allt, byggde
detta. Och gjorde sig besväret att krångla sig in här, backa, varför de körde in i piren flera
gånger. Det var bara för att kunna sälja tax-free ombord på Oslobåten. Sedan så ändrade
man reglerna, det kom någon ny regel någon gång. Och det hände faktiskt medan jag jobbade här, så det var ju fortfarande så att de lade till i flera år. Men så helt plötsligt var det någon ny regel, eller de gjorde någon förhandling, att de tog bort det här… Hade de kunnat välja, hade de ju aldrig stannat till här. Det tog ju orimligt mycket tid och jobb och bränsle för oerhört lite. Enda anledningen till att det betalade sig, det var ju bara för att det gjorde så att de kunde sälja tax-free.”

Jocke slutade efter tio månader, gjorde sin resa och började sedan jobba på HH-ferries, där han blev kvar i omkring åtta år. Så här i efterhand tycker han att han saknar den gamla terminalen som nu mestadels är riven.

“Den var ju totalt 70-talistisk, jag tyckte den var skitsnygg! Den var ju väldigt så där, James
Bond 70-tal. En biljetthall som stod på pelare, så den svävade i luften. Jag tyckte det var
väldigt synd när de tog bort den, för jag tyckte faktiskt att den var snygg! Om det finns något
snyggt 70-tal, så var det väl den… på ett brutalt sätt…”